Gratis arbete och betalt innehåll: Vem betalar för journalistiken?

I det här inlägget vill jag lyfta fram två trender som båda definierar stora delar av journalistiken under 2000-talet. Båda kan tolkas som symptom på nyhetsmediernas desparata jakt efter ekonomisk vinning i en tid då läsarna väljer bort tidningsprenumerationer och upplagorna krymper. Båda handlar således om pengar. Men istället för att fokusera på läsarnas ovilja att betala för nyheter vill jag här peka på nyhetsmediernas ökade intresse för gratis innehåll.

Den första trenden är inte alls unik för nyhetsbranschen, utan är gemensam för stora delar av innehållsindustrin. Det vill säga, den är påtaglig också inom exempelvis film- och TV-industrin, dataspelsbranschen, och musikindustrin. Den handlar om att – som det verkar – en allt större del av innehållsproduktionen utförs av gratisarbetare. Att som journalist få betalt för sina artiklar eller reportage är inte längre en självklarhet. När tidningsredaktioner och budgetar krymper blir prekära arbetsformer ett sätt att spara pengar på. Att döma av aktuella exempel från verkligheten står oavlönade praktikanter högt i kurs hos nyhetsföretagen, och för många unga journalister tycks just praktikplatsen vara en allt nödvändigare väg in i yrket, när konkurrensen om arbetstillfällena ökar och arbetserfarenheten blir avgörande[1]. Bland de avlönade journalisterna ökar den andel som får betalt per tecken eller artikel snarare än på månatlig basis, dvs. frilansjournalist[2]. Och bland allmänheten finns, som så ofta påtalats, dagens amatörjournalister, som bidrar till nyhetsflödet genom användargenererade texter, bilder, eller kommentarer. Den helt automatiserade nyhetsproduktion som bedrivs av ”robotar” (dvs. genereras av algoritmer) går förstås också att lyfta in i diskussionen.[3]

Den andra trenden handlar om innehåll som visserligen är betalt, men inte av nyhetsföretagen. I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om PR-industrins intresse av att förse redaktioner med ”gratis” innehåll, så som pressmeddelanden. Men också reklamindustrins roll som nyhetsproducenter förtjänar kontinuerlig uppmärksamhet. ’Textreklam’ är ett gammalt begrepp som under förra seklet förekom i diverse debattartiklar och utredningar om journalistikens kommersialisering. Idag talas det istället om branded content, men principen är densamma: kommersiella aktörer betalar för att få sina annonser förklädda till nyheter[4]. Tanken är att journalistikens trovärdighet ska spilla över till reklamen så att denna framstår som objektiv och saklig. Vad som sker med journalistikens trovärdighet – det som i mångt och mycket berättigar hela nyhetsväsendet – är en uppgift för forskningen att ta reda på.

Naturligtvis går det att diskutera orsaks- och verkansamband här. I vilken utsträckning kan vi förvänta oss att läsarna är bredda att betala för ett innehåll som inte får kosta någonting, eller som är betalat av kommersiella aktörer? Och om läsarna inte betalar, hur kan vi då undvika att det journalistiska arbetet blir alltmer prekärt? Forskning om journalistikens värde i den ’affektiva ekonomin’ har sannerligen en viktig roll att spela för vår förståelse för den händelseutveckling vi just nu bevittnar, och flera av oss inom NODE intresserar oss just för den här typen av frågor.

[1] Se till exempel:
http://journalisten.se/nyheter/praktikanter-utan-lon-pa-local
http://www.gp.se/dela/1.1729688-journalister-jobbar-gratis

[2] Se till exempel:
http://www.hd.se/kultur/2015/06/11/den-prekara-journalistiken/
http://www.journalisten.se/debatt/frilansar-tvingas-till-extraknack

[3] Även om det, om man utgår ifrån klassisk arbetsteori á la Karl Marx, inte går att tala om (gratis-)arbete när mänsklig arbetskraft inte nedlagts i produktionsprocessen.

[4] Se till exempel:
http://www.journalisten.se/kronika/vem-har-betalat-att-de-ska-beratta-det-har
http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/06/10/aftonbladet-anstaller-korrespondent–med-pengar-fran-telia/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *