Mikrobetalningar en väg framåt för nyhetsorganisationer?

För traditionella nyhetsorganisationer (läs: dagstidningar) handlar den stora problematiken kring nyhetsjournalistiken om hur man ska kunna ta betalt för den. Diskussionen om betalnings- och affärsmodeller är vidsträckt och komplex men med tydlig relevans för NODE:s forskningsområde – att gratisalternativ nu konkurrerar med sådant man tidigare fick betala för är förstås en viktig anledning (men inte den enda!) till att dagstidningen som medium och institution försvagas.

En betalningsmodell som förespråkats men ännu inte använts i så stors skala är s k mikrobetalningar, d v s att man som nyhetskund istället för att betala en större summa för att få tillgång till allt nyhetsinnehåll på en sajt istället betalar mycket mindre summor per enstaka artikel (eller annan innehållstyp) man vill läsa. Det har hittills använts främst av nischmedier eller för speciella delar av en nyhetsorganisations produktion, t ex Boston Globes fotojournalistiska satsning The Big Picture, där första bilden i en bildserie är gratis men där man sedan måste betala 99 cent för att få tillgång till resten av bildserien.

Ett av hindren för att gå vidare med mikrobetalningar i större skala har varit att ett effektivt och pålitligt system för småbetalningar via Internet har saknats, men nu när Google skapat Google Wallet  (det finns också andra, konkurrerande system som börjar tas i bruk) just för att hantera mikrobetalningar är det många i mediebranschen som hoppas och tror att nyhetsorganisationer ska kunna börja använda sig av detta betalningssätt på bred front.

Men vad skulle konsekvenserna av detta bli? Forskarna Nick Geidner och Denae D’Arcy vid University of Tennessee har nyligen publicerat resultaten av ett intressant experiment: man har på olika sätt ställt undersökningspersonerna inför diverse val rörande mikrobetalningar för nyheter och låtit olika grupper ha olika möjligheter att betala eller få tillgång till nyheterna gratis, och sedan kontrollerat resultatens beroende av bakgrundsfaktorer som t ex politisk inställning.

Resultaten är en blandad kompott för de som hoppas att mikrobetalningar är framtiden. Forskarna tänkte sig att de som fick betala skulle välja att skaffa sig tillgång till färre nyhetsartiklar totalt sett än de som kunde välja vad de ville gratis, men det visade sig att skillnaderna var försumbara mellan grupperna: att det var gratis gjorde inte att folk skaffade sig tillgång till fler artiklar (och motsvarande; de som fick betala skaffade sig inte tillgång till nämnvärt färre artiklar). Därför verkar kostnaden inte vara en så stor barriär som man kanske kunde tro, åtminstone inte om den är liten.

För det andra tänkte man sig att de som betalade skulle tillbringa mer tid med att läsa de artiklar de faktiskt köpte än de som hade tillgång till artiklarna gratis. Det stämde också delvis: i ett experiment (man använde sig av olika artiklar) tillbringade de betalande i snitt 24 sekunder mer med att läsa artikeln än de icke-betalande, men i ett andra experiment fanns inga större skillnader mellan grupperna.

För det tredje tänkte man sig att om man har möjlighet att välja mellan olika artiklar om samma ämne, kommer de som betalar välja bort de artiklar som har ett perspektiv som tydligt går emot deras politiska uppfattningar. D v s man är inte villig att betala för innehåll som är ”opinion-challenging”, i författarnas terminologi. Denna hypotes stämde helt och hållet: de som var tvungna att betala för sina artiklar var ungefär 52 procent mindre benägna att ta del av artiklar som gick emot deras politiska ideologi än de som inte behövde betala.

Dessa resultat belyser onekligen den s k filterbubblan ytterligare: en gång i tiden var den geniala affärsidén med dagstidningen just att den samlade många typer av innehåll – och många typer av åsikter och perspektiv – i ett samlat paket. Just det här ”ihopsamlandet” blir mindre och mindre intressant i en tidsålder av ökad personalisering och ökade krav på individualiserade valmöjligheter – vilket ju tydligt visar sig i benägenheten att välja bort innehåll som går emot de egna uppfattningarna om man måste betala för det. Men kanske var det också ”ihopsamlandet” som skapade grunden för dagstidningens demokratiska funktion – att man som läsare också i alla fall exponerades för innehåll man själv inte alltid höll med om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *