Lokalnyheter som fastnar? Lärdomar från USA

Lokaltidningar har varit usla på att bygga upp sin digitala publik, säger forskaren Matthew Hindman (George Washington University) i en nypublicerad rapport från Harvards Shorenstein Centre. Hans iakttagelser gäller amerikanska lokaltidningar – finns det något i hans rapport som är relevant för svenska förhållanden?

Enligt Hindmans analys måste digitala nyhetssajter (nationella som lokala) skapa ”stickiness” (hur översätter man det till svenska? klistrighet?), d v s innehåll som ”fastnar” hos publiken. Stickiness har många dimensioner, men i grunden handlar det om att skapa och presentera innehåll där publiken både klickar vidare (och tillbringar mer tid på sajten) och kommer tillbaka regelbundet. Hindman hänvisar till den digra forskning inom informatik och psykologi som finns om hur man behåller publikens uppmärksamhet och intresse, och konstaterar att många lokala nyhetssajter under flera år gjort saker som går tvärsemot dessa lärdomar: många sajter laddar fortfarande långsamt (och än långsammare på mobilen, där många idag konsumerar sina nyheter), de uppdateras för sällan, innehåller är rent allmänt för statiskt, det är svårt att hitta och är dessutom fula (sic!). Hindman är också mycket kritisk mot betalväggar och menar att forskningsresultat visar att de har skadat tidningar mer än de hjälpt. Man har även i begränsad utsträckning eller inte alls inkluderat individualiserade rekommendationssystem av den typ som är standard i många sociala medier (”Om du gillade den här artikeln vill du kanske också läsa…”). Allt detta har lett till att tiden publiken ägnar åt lokala nyhetssajter online är mycket låg (i snitt fem minuter per capita per vecka) och att industrins egna glädjekalkyler om hur publiken växer (ofta mätt i antalet unika besökare) är just det: glädjekalkyler.

Mycket av det Hindman skriver gäller också svenska förhållanden, med vissa undantag. Svenska lokaltidningar har överlag varit mer resursstarka än amerikanska de senaste åren och befinner sig inte i samma nattsvarta kris; det har gjort att även lokaltidningar i Sverige har kunnat genomföra olika typer av innovativa digitala satsningar som inte varit möjliga för många amerikanska tidningar. Men vissa saker brister fortfarande, som t ex de individualiserade rekommendationssystemen. DN har ett rekommendationssystem men det förefaller bygga mer på den egna indexeringen av artiklar (man tipsas om artiklar om liknande ämnen) snarare än analyser av individuella läsmönster. SvD har inget rekommendationssystem över huvud taget bortom listor på vad som är ”Mest läst”, och så ser det ut på många lokaltidningssajter också. Nerikes Allehanda har ett rekommendationssystem men det är oklart hur individualiserat det är. Och så vidare.

Hindman identifierar många saker som lokaltidningar skulle kunna göra bättre digitalt, men säger samtidigt att det ekonomiska läget i branschen är sådant att tidningsföretagen inte kan göra vad teknikföretagen gör, d v s investera brett i allt. Istället handlar det om att se hur man kan öka stickiness maximalt med minimal insats – en princip som de flesta svenska tidningsägare och -chefer säkert ställer upp på. Jag tog upp rekommendationssystemen som ett exempel där tidningar kanske kan göra bättre utan att behöva investera jättemycket – Hindman har fler idéer, bl a att arbeta för att minska laddtiderna för sajter (forskningen visar att fördröjningar på mikrosekunder kan bidra till att minska publiken), förbättra design och layout för att göra det lättare att hitta, helt enkelt skapa mer innehåll och uppdatera oftare (många tidningssajter utnyttjar möjligheterna till kontinuerlig forskning påfallande lite, vilket även annan forskning visar), förhandstestning av rubriker och ingresser (vilket de flesta nyhetsaggregatorer redan arbetar med), bättre integrering med sociala medier (här är mitt intryck att svenska lokaltidningar i allmänhet faktiskt redan är bättre än amerikanska), och att skapa mer multimedia-innehåll (interaktiv grafik o dyl). En del av de här sakerna skulle säkert kosta mer än det smakar, medan andra kanske kan göras betydligt billigare och med användande eller modifiering av processer man redan har igång.

Hindmans huvudslutsats, att man måste fokusera på att hitta och behålla publiken, är dock den viktigaste i rapporten. Som han skriver: ”You can’t monetize an audience you don’t have”.

 

 

Read More

Mikrobetalningar en väg framåt för nyhetsorganisationer?

För traditionella nyhetsorganisationer (läs: dagstidningar) handlar den stora problematiken kring nyhetsjournalistiken om hur man ska kunna ta betalt för den. Diskussionen om betalnings- och affärsmodeller är vidsträckt och komplex men med tydlig relevans för NODE:s forskningsområde – att gratisalternativ nu konkurrerar med sådant man tidigare fick betala för är förstås en viktig anledning (men inte den enda!) till att dagstidningen som medium och institution försvagas.

En betalningsmodell som förespråkats men ännu inte använts i så stors skala är s k mikrobetalningar, d v s att man som nyhetskund istället för att betala en större summa för att få tillgång till allt nyhetsinnehåll på en sajt istället betalar mycket mindre summor per enstaka artikel (eller annan innehållstyp) man vill läsa. Det har hittills använts främst av nischmedier eller för speciella delar av en nyhetsorganisations produktion, t ex Boston Globes fotojournalistiska satsning The Big Picture, där första bilden i en bildserie är gratis men där man sedan måste betala 99 cent för att få tillgång till resten av bildserien.

Ett av hindren för att gå vidare med mikrobetalningar i större skala har varit att ett effektivt och pålitligt system för småbetalningar via Internet har saknats, men nu när Google skapat Google Wallet  (det finns också andra, konkurrerande system som börjar tas i bruk) just för att hantera mikrobetalningar är det många i mediebranschen som hoppas och tror att nyhetsorganisationer ska kunna börja använda sig av detta betalningssätt på bred front.

Men vad skulle konsekvenserna av detta bli? Forskarna Nick Geidner och Denae D’Arcy vid University of Tennessee har nyligen publicerat resultaten av ett intressant experiment: man har på olika sätt ställt undersökningspersonerna inför diverse val rörande mikrobetalningar för nyheter och låtit olika grupper ha olika möjligheter att betala eller få tillgång till nyheterna gratis, och sedan kontrollerat resultatens beroende av bakgrundsfaktorer som t ex politisk inställning.

Resultaten är en blandad kompott för de som hoppas att mikrobetalningar är framtiden. Forskarna tänkte sig att de som fick betala skulle välja att skaffa sig tillgång till färre nyhetsartiklar totalt sett än de som kunde välja vad de ville gratis, men det visade sig att skillnaderna var försumbara mellan grupperna: att det var gratis gjorde inte att folk skaffade sig tillgång till fler artiklar (och motsvarande; de som fick betala skaffade sig inte tillgång till nämnvärt färre artiklar). Därför verkar kostnaden inte vara en så stor barriär som man kanske kunde tro, åtminstone inte om den är liten.

För det andra tänkte man sig att de som betalade skulle tillbringa mer tid med att läsa de artiklar de faktiskt köpte än de som hade tillgång till artiklarna gratis. Det stämde också delvis: i ett experiment (man använde sig av olika artiklar) tillbringade de betalande i snitt 24 sekunder mer med att läsa artikeln än de icke-betalande, men i ett andra experiment fanns inga större skillnader mellan grupperna.

För det tredje tänkte man sig att om man har möjlighet att välja mellan olika artiklar om samma ämne, kommer de som betalar välja bort de artiklar som har ett perspektiv som tydligt går emot deras politiska uppfattningar. D v s man är inte villig att betala för innehåll som är ”opinion-challenging”, i författarnas terminologi. Denna hypotes stämde helt och hållet: de som var tvungna att betala för sina artiklar var ungefär 52 procent mindre benägna att ta del av artiklar som gick emot deras politiska ideologi än de som inte behövde betala.

Dessa resultat belyser onekligen den s k filterbubblan ytterligare: en gång i tiden var den geniala affärsidén med dagstidningen just att den samlade många typer av innehåll – och många typer av åsikter och perspektiv – i ett samlat paket. Just det här ”ihopsamlandet” blir mindre och mindre intressant i en tidsålder av ökad personalisering och ökade krav på individualiserade valmöjligheter – vilket ju tydligt visar sig i benägenheten att välja bort innehåll som går emot de egna uppfattningarna om man måste betala för det. Men kanske var det också ”ihopsamlandet” som skapade grunden för dagstidningens demokratiska funktion – att man som läsare också i alla fall exponerades för innehåll man själv inte alltid höll med om.

Read More

NODE representerat vid Cardiff Future of Journalism Conference, 10-11/9 2015

Varannat år hålls vid Cardiff School of Journalism, Media and Cultural Studies en stor konferens om journalistikforskning: Future of Journalism. Här samlas många av världens främsta journalistikforskare och årets tema är ”Risks, Threats, and Opportunities”. Vi är väldigt glada att flera NODE-forskare i olika konstellationer kommer få tillfälle att presentera sin forskning vid denna konferens. Följande papers kommer presenteras av NODE:s forskare med kollegor:

(mer…)

Read More